Hej

14:47:00 / 2014-10-11
 
 
 
Jag lever.
Gör ni?
 
 
 
 
 
 

Så fel det kan bli.

16:32:00 / 2013-07-13
Försäljaren igår när han bad om min mail och jag står länge och funderar på vilken jag ska välja, väljer tillslut den enda jag numer kan lösenordet till.

Jag: Okej, men jagharintemail.
Han: Men.. är det någon annan som har som du kan låna då? För..
Jag avbryter: Alltså min mail ÄR så. Den HETER så.
Han skrattar till och säger: AHAAA! 

För övrigt älskar jag min mobil. Den är perfekt! 

Att sitta på ett tak med en av sina finaste vänner och se solen gå ner. Lite det livet handlar om va? Alla fina upplevelser en får vara med om.

13:55:00 / 2013-07-12
Jag vet att jag inte har varit något vidare bra på att blogga men livet tar nya vändningar hela tiden. Och ibland glömmer en bort tid och rum, för livet där ute har så mycket mer att ge än det här. Men jag gillar min blogg och jag gillar att en del av er fortfarande läser den, jag gillar att få kommentarer och jag gillar framförallt att få skriva av mig. Nu var det som sagt ett tag sedan vi sågs, bloggen och jag. Fast jag har försökt skriva några inlägg utan att få ihop ett enda bra, så jag har raderat och glömt bort den igen. Men nu är jag här och jag vet inte hur mycket jag kan lova men jag ska försöka börja blogga här igen, okej? 

Förra veckan var jag på Putte i Parken och levde dräggliv, träffade vänner jag inte sett på ett år, skrattade, njöt av alla nya upplevelser jag fick av både gamla ansikten och nya ansikten. Jag fick se Urban Cone som var heeelt fantastiskta live och jag blev kär på stört. Jag vet redan nu att jag vill dom igen och jag SKA göra det också, kanske inte iår men någon gång. Jag såg också Håkan och han var som vanligt underbar. Kan den mannen göra en dålig spelning? Jag såg IAMX, The Darkness, Icona Pop, Timo Räisänen och sedan såg jag lite av Shout Out Louds eftersom jag helt plötsligt tyckte att det var bättre att sätta mig i öltältet. Och det var det minsann, värt som tusan såhär i efterhand. Jag hade planerat att se mer band men ibland ni vet, känns äventyren tillsammans med alla andra mycket roligare. På söndagen när jag satte nycklarna i låset kände jag att detta hade jag velat göra en vecka till, utan problem. Den här festivalen lägger jag till en av mina bättre. Campet, människorna, musiken, allt. Så. Jäkla. Mysigt. PIP har verkligen lyckats och jag hoppas för all del att den kommer tillbaka igen - och då vet ni en som kommer vara där.

Den här veckan har jag träffat så många nära och kära. Carlsson, Niklas och jag var och badade första gången i tisdags och h-vete vad kallt det var. Sedan på kvällen gjorde vi sushi som blev helt okej men ingen sushi är som Happy Kitchen såklart. I onsdags fikade jag och Marina med varandra för andra gången denna vecka och då intog vi Sandys. Jag gillar Sandys. God fika och verkar som det är god mat också + att dom alla gånger jag varit där spelat bra musik. Ja, jag är lättflirtad när det gäller musik. Allt blir så mycket bättre med musik en gillar, har jag märkt. På tal om bra musik. Igår intog jag Marina's lägenhet för första gången och hon bor längst upp, så vi satt på taket och kollade på solnedgången, lyssnade på musik och socialiserade oss. Det var fint, så fint att jag cyklade hem klockan 04.00 inatt eller imorse. Välj själva vad som låter bäst. Idag ska jag få träffa min fina pappa som jag har saknat en aning, eftersom vi knappast setts senaste tiden eftersom det varit fullt upp. Anledningen varför vi ses är för att jag äntligen fått tummen ur och ska köpa mig en ny telefon. Min nuvarande har gett upp eller det funkar att smsa/mmsa/surfa men inte att ringa till eller från och jag blir galen. Jag vill höra röster, inte bara se text. Därför saknar jag min pappa så himla himla mycket, just för att vi inte ens har kunnat hörts av. Så idag ska jag krama honom lite extra. Det är vad som sker idag och lite vad som skett senaste tiden. Hur har ni haft det? Bra hoppas jag!


 


Nähä? Trodde jag red på en häst.

10:42:00 / 2013-01-29
Mor: Körde du en V40 när du körde upp?
Jag: Men vad är det?
Mor: EN BIL!!!
(Jajo, så mycket vet jag med. Men för mig är allt BILAR)

Jul i Thailand och allt det där

20:53:00 / 2012-12-06
Imorgon runt klockan fem är det jag som tar min packning och drar från Karlstad. Sedan en bilresa på några timmar för att sedan komma fram till Stockholm och jag hoppas hoppas hoppas att snöstormen har lagt sig tills dess och att planet kommer iväg. Och i så fall hörs vi i slutet av december alternativt 2013.

God Jul och Gott Nytt År fina ni. 

Nåt annat än det här

01:54:00 / 2012-11-29
Det här med godisförbudet har gjort att jag har börjat drömma om att jag äter godis. Dessutom är drömmarna så sjuka att jag SMYGÄTER och får sämsta samvetet i varje dröm. Igår drömde jag att jag bara hade råkat äta choklad, att jag kom på efteråt att det var godis. Ska jag ta det som att min kropp saknar godis? Även om jag själv tycker att detta med godisförbudet går som på räls, det börjar bli löjligt lätt. Och ja, jag vet att ju längre tiden går utan sockret desto mindre beroende blir jag. Jag har haft förbud förr och jag vet hur äckligt det är att äta godis efter ett sådant. 

Och till dig R: Självklart skulle jag kunna ta en bulle och sedan röra på mig lite mer, men jag bryter inte mitt löfte som jag har med syster. I alla fall inte först, jag väntar ut henne. Höhö. 

Annars? 8 dagar kvar till Thailand och det ska bli oerhört skönt att komma bort. I Thailand har jag förbjudit mig från att tänka på en människa som annars äter upp mina tankar, för i Thailand ska jag bara ta hand om mig själv och endast det. Njuta av livet så att säga. Till helgen som kommer är det glöggkväll + utgång. Det kommer bli röj. En bra sista helg i Sverige. 


/C

Den enes död, den andres bröd.

18:46:00 / 2012-11-14
Idag när jag trillade in på jobbet stormade det barn fram som kramade om mig. Himla skönt att jobbet ringde mig 9 imorse och frågade om jag ville jobba. Såklart sa jag och kände direkt vilken pepp och energi jag fick i kroppen. Att gå hemma och vara arbetslös suger otroligt mycket och meningslösheten jag börjar känna över mitt eget liv är inte mänsklig. Så det var verkligen jätteskönt att få jobba idag och ännu skönare att få komma tillbaka imorgon och jobba ännu mer. 

I övrigt har jag godis-, bakelser-, kakförbud och sådant skit med min kära syster fram till Thailandresan. Eller det förbudet började vi med redan för en månad sedan och det enda jag egentligen saknar är nygjorda varma kanelbullar med iskall mjölk till. Åh! Men annars har det gått riktigt bra, det är dock när jag är hungrig som jag känner att jag bara vill åka till affären och köpa upp allt godis. 

Men min största utmaning kommer väl på söndag då jag ska på 4års kalas. Jag har dock funderat på om jag ska köpa med mig en smörgåstårtbit för att ta med på kalaset. Det låter kanske jättelöjligt, men jag tror annars att det lär bli riktigt riktigt jobbigt att behöva utstå all tårta, kakor och sådant. Eller så tar jag och köper med mig sushi, för det är bättre än allt i världen. Precis och hör sedan. 

Nu funderar jag på att ta mig ett varmt bad, för i den här lägenheten är det iskallt just nu. Det finns inget mellanting. Antingen för varmt eller för kallt. När jag är ensam är det för kallt, men när jag har besök är det jättevarmt. Japp, ungefär världens största I-landsproblem. Men ha det fint, ni som fortfarande läser, vilka ni än är! 

/C


Lyckligare nu

17:09:00 / 2012-11-05
I helgen var jag i Sävsjö och hängde med syster. Det roliga var ändå i fredags när jag var påväg ner till Nässjö. Jag la upp en bild på Instagram med texten "Nästa #Nässjö" och Kristin kommenterade "Men va! Dit är ju jag på väg! :O" Det visade sig att hon anlände till Nässjö's tågstation tio minuter efter att jag hade gjort det, hon skulle hälsa på en kompis som även känner min syster. Knepigt men roligt, så vi hälsade på varandra och hängde en stund innan hennes kompis hämtade henne. Jag och syster drog till Sävsjö. Vi hyrde även en film som var dödstråkig. 

På lördagen var vi i Vetlanda och träffade två stycken som kände syster som dessutom hade två hundar. Så Frank fick leka en stund med Svea och Walter. (Jag minns hundarnas namn, men inte människornas, bra gjort!) Sedan åkte vi alla fyra och käkade pizza, för att sedan åka hem åt varsitt håll. Jag och syster intog ännu en gång soffan och skulle kolla på film, men det tog fem minuter för oss båda och sedan sov i, två timmar. FATTAR NI? TVÅ TIMMAR. Fast tur var väl det, vi hade ändå bestämt oss för att dra till Jönköping för att dansa. Detta gjorde vi och oj, vad skojigt det var. Mycket fina män fanns det i Jönköping. Höhö. Jag fick träffa Christoffer (systers granne) som tydligen var så full att han somnade i bilen på väg hem till Sävsjö. Hemma var vi vid 3, men somnade väl inte förrän 3.45.

När jag vaknade på söndagen kändes det som om jag hade haft vildaste utekvällen, hade huvudvärk och var sjukt trött. Ändå hade vi haft en nykter utgång. Och är det så det ska vara, kan jag ju lika gärna dricka varje gång. Christoffer kom över ett tag och hängde med oss, sedan gjorde jag och syster bästa frukosten med äggröra, bacon och pannkakor. Och innan jag åkte hem fick jag äran att hjälpa syster med att byta däck. Men även om jag fick göra det, så hade jag en himla trevlig och rolig helg. Det känns som jag har hittat en ny energi. Ibland räcker det med att bara behöva åka bort en helg för att få det. Fint är det. 

Grattis till körkortet!!

18:35:00 / 2012-10-31
Nu kan jag äntligen berätta min historia om mitt körkort. (Ursäkta i förtid för rörig historia, har glömt en hel del och är egentligen i för mycket extas för att kunna göra det här bra.) Det började i somras faktiskt. Jag fick ett brev hemskickat till mig på Posten. Min kära mor hade beställt intensivkurs för mig i Sunne utan att ens JAG visste om det, men jag betalade föranmälan på 700kr och väntade ut veckorna. Vid denna tidpunkt visste bara mamma, Ingvar, pappa och Bettan om det. Jag bad dom alla att hålla tyst om det och det gick hur bra som helst.

Lördagen vecka 36 den 8 september hade jag och Carlsson bestämt oss för att gå ut på krogen. Vi + Niklas förfestade hos dom och Niklas kom på den fina superidén att nästa vecka kan jag och Carlsson komma till universitet och äta lunch med honom. Jag sa att jag inte kunde nästa vecka och Niklas fortsatte och tjata om veckan efter, "då kan jag inte heller" sa jag och ungefär i samma sekund undrade Carlsson varför. Där och då kunde jag inte försöka ljuga, så jag berättade om intensivkursen men bad dom att hålla tyst om det. 

Måndagen vecka 37 påbörjade jag kursen. Jag tog det tidiga tåget till Sunne, gick av och visste inte alls vart jag skulle. Jag hade försökt att kolla upp det dagen innan, men det gick sådär tydligen. Jag kände mig oerhört förvirrad men hittade mig en människa som jag kunde fråga. Jag var inte alls långt ifrån och när jag kom dit satt det redan två killar på trappan som snackade med varandra, ena killen sa även hej till mig. När jag satte mig på trappan hoppade även jag in i deras samtal och vi snackade om tåget tillbaka till Karlstad. (Bra samtalsämne, jag vet!) 8.30 började kursen och jag satt vid dessa två som jag satt med på trappan, Christian och Andreas. 

Det lunkade på med körning blandat med teori. Körningen satt trögt redan från början tyckte jag. Fast och andra sidan var inte det konstigt med tanke på att jag inte alls hade kört mycket. Dagarna gick och jag minns inte ifall det var denna vecka som vi hade Riskettan (?). Minnet fint med kort som det heter. Jag hängde ifall väldigt mycket med Christian, Andreas och Hanna. Det var vi som stöttade varandra i teori och körning. Det var vi som skrattade och åt lunch tillsammans. 

Vecka 38 var sista veckan och på torsdagen den 20 september skulle alla som jag hängde inklusiv jag själv göra teoriprovet. Hanna var först ut av oss fyra, efter henne var det jag och Christian. Andreas hade tiden efter oss två. Jag kände direkt att det var bättre att försöka vara så lugn som möjligt och jag var inte alls nervös i början. Klockan blev 11 (tror jag?) och Hanna åkte iväg. När HON hade åkt, blev jag däremot skitnervös för hennes skull. Jag satt hela lunchen och hoppades på att hon skulle klara det. När jag kommer tillbaka till körskolan sitter Hanna på en bänk där och jag undrar hur det gått, "JAG KLARADE DET!" skriker hon och jag skriker ännu högre "YEEEEES!! BRA, GRATTIS!!" och under denna tid har min nervositet lagt sig igen. 

Klockan blev 13 och nu var det min och Christian's tur. Även Mona, en annan tjej från kursen var med och skulle också skriva. Vi blev placerade vid varsinn dator och Mona satt mitt emot mig. När jag väl satte mig vid datorn och människan säger "nu kan ni skriva i personnumret" DÅ slår nervositeten till igen och jag bara skakar. Kan. Knappt. Trycka. In. Personnumret. Jag bestämmer mig fort för att ta en "provfråga" först innan jag går in på riktiga provet, endast för att kolla läget. Provfrågan gick fort och jag börjar med riktiga testet. Jag hade bestämt mig att om jag skulle fastna på någon fråga, markera den och gå vidare istället för att sitta och hänga vid en och samma fråga under en längre tid. Jag tyckte allt eftersom att jag markerade väldigt många frågor och tyckte att teoriprovet gick helt åt helvete. 

När jag hade gjort klart hela provet, återgick jag till frågorna jag hade markerat och började granska dom. En del tänkte jag till både en och två gånger innan. Vid denna tidpunkt hade blivit klara och börjat resa på sig och gått ut. Där satt jag helt sönderstressad och försökte förstå mig på dessa frågor. En del frågor förstod jag inte hur många gånger jag ens läste. Så tillslut bestämde jag mig för att detta får vara klart nu. Nu får det gå som det går, tänkte jag. Och Hanna hade innan berättade vilken sjuk känsla det var att trycka på klar. Nu var jag i samma situation och fattade exakt vad Hanna menade. Det var nu eller aldrig. Skulle jag våga? Jag höll i min halsduk hårt och tryckte. Det visade sig grönt och jag läste "56" och undrade vad "fan står 56 för och varför lyser det grönt?". Jag fattade ingenting och läste om och om igen. Tillslut insåg jag: JAG HADE FÅTT GODKÄNT. JAG VAR TILL OCH MED ÖVER 52. 

När jag insåg detta blev jag lättad. Så lättad att jag fick tårar i ögonen. Jag var så himla stolt över mig själv så det fanns inte. När jag fick tillbaka legitimationen och pappret där det stod att jag var godkänd sa jag tack till damen, precis som det var hon som hade fixat det. När jag stängde dörren till salen då brast det. Vad jag grät. Utanför salen satt Andreas och han undrade hur det hade gått. Jag grät som en tok, visade honom pappret, "56. ALLTSÅ FATTAR DU? JAG KLARADE DET!!!" men han undrade varför jag grät så mycket, det gick inte riktigt ihop med resultatet och han sa "Charlott.. Det ser inte ut som så"

Jag gick ut och tog mig luft, ringde pappa som sa grattis, lugnade ner mig och gick in till Andreas igen. Han förklarade för mig att Christian hade lugnt sagt "japp, jag klarade det", sedan kom Mona som grät för att hon inte klarade det och sedan kom jag knäckt och hade klarat det. Det gick liksom inte ihop i hans huvud och det förstår jag. Varför jag grät var bara för att all min nervositet och press släppte, det var över. Jag hade klarat det. 

Den fredagen var jag ledig från skolan, just för att kursen var över och jag hade min första uppkörning onsdagen därpå. Fredagen gick jag enbart runt och var oerhört glad. Det kändes som en frihet att ha klarat teorin. Det kändes overkligt och jag hade egentligen bara velat skrika ut min glädje, men jag kunde inte, eftersom jag hade bestämt mig för att hålla det hemligt. Veckan gick, onsdagen kom och jag hade någon körning innan uppkörningen. Min lärare tyckte att den gick bra och själv minns jag inte vad jag tyckte. Hanna hade haft uppkörningen innan mig och när vi möttes var det en ledsen Hanna jag mötte.. Det hade alltså inte gått så bra för henne och det var då jag började bli nervös. (Jag ansåg att Hanna var bättre i körningen än vad jag var och hade det inte gått för henne, hur skulle det då kunna gå bra för mig?) 

Min uppkörning var även då klockan 13. Jag höll på att dö i nervositet även då och det var ännu värre än teoriprovet. Jag fick köra med någon Kjell (kanske han hette?) och jag sa till honom att jag var nervös. Det hade jag nog inte behövt säga, för det märkte han ganska snabbt ändå. Jag gjorde säkerhetskontrollen och satte mig i bilen, hjärtat dunkade i 180 och jag körde inte bra någonstans. Det var hackigt och allmänt fel. Mina backningar var helt fel, jag tvärnitade vid två övergångsställ och jag satt och skakade. Han försökte lugna ner mig och tyckte att vi kunde ta en paus. Jag kan säga att pausen var ännu jobbigare, för då mitt i allt började jag tänka också och insåg rätt snabbt hur mycket åt helvete det hade gått. Och ja, rätt hade jag. Inte blev jag godkänd inte. Även om jag visste det blev jag faktiskt rätt ledsen. Väl tillbaka på körskolan tröstade både min lärare och en annan tjej som jag inte haft kontakt med så mycket innan. 

Min lärare berättade mitt i alla tårar att "Du klarade i alla fall säkerhetskontrollen. Det var bra, för då behöver du inte göra om den nästa gång" och jag skrattade till i hans lilla försök över att göra mig glad. Ja, det var alltid något. Vi bestämde att dom skulle höra av sig med ny tid och att det kanske till och med fanns en ny uppkörningstid veckan därpå. Ja, sa jag och åkte hem. Jag fick ett brev med den nya tiden men det var inte veckan därpå och jag kände ändå att det var tur, för nu hade jag en månad på mig att bli bra på det som kändes dåligt. Hanna hade däremot uppkörning då och hon klarade det. Åh, när jag fick det smset av henne, blev himla glad för hennes skull. 
 
Den här månaden har jag kört, kört och återigen kört. Jag har tränat och slitit med pappa, blivit arg och frustrerad när det gått fel, känt att jag har velat ge upp skiten med körkort. Känt att allt är värdelöst när det gäller körkort. Och den där förbannade nedväxlingen som jag har försökt att vinna över, som jag varit rädd för att göra pga att det hoppat så mycket. Men nu förrförra helgen gav jag mig fan på, nu var det dags. Dags att ta kontrollen och göra körningen till min. Det gick himla mycket bättre men ändå har jag känt att den där förbannande backningen.. Den blev jag inte riktigt klok på. Så i måndags bestämde jag mig för att ringa körskolan igen och ta ännu några körlektioner. Så i tisdags var jag upp igen, efter en månad och min lärare tyckte jag körde bättre än förra gången och sa även "Kör du såhär Charlott, då kommer du ha ett körkort imorgon" 

Den kommentaren har jag försökt att tänka bort, just för att den gjorde mig nervös. För tänk om jag hade gått runt och tänkt att "nu kanske, idag så" och inte klarat det, vad otroligt besviken jag då skulle varit. Så idag. 03.30 vaknade jag, låg och vred mig och försökte att inte tänka på något som hade med körningen att göra. Jag somnade om och vaknade igen två timmar senare, då bestämde jag mig för att gå upp och när jag kommer upp. Vad ser jag? Snö som faller och tänker genast, tack för den. Jag går ner och väl nere finns det inte en människa som är uppe. (Jag var i Borgvik hos pappa, för han hade lovat att följa med!) 

Jag bestämmer mig för att göra kaffe till pappa i brist på annat och när pappa kommer upp välkomnar jag honom till den snöiga dagen. Jag hade även bestämt med pappa att köra upp men han frågar om inte han ska köra, då han ännu inte har bytt vinterdäck. "Nej, jag vill köra" sa jag och vi körde iväg. 90 meter upp på gatan börjar bilen blinka och bete sig allmänt konstigt, pappa säger att jag får vända tillbaka, så får vi ta Bettans bil. Såklart. Ännu ett tecken på att det kommer gå åt skogen idag med, tänkte jag. Vi tar Bettans bil men den kör pappa, för det är tydligen fel på bromsarna och vi har lite bråttom med tanke på att vi inte kom iväg. 

Pappa sitter hela vägen och säger hur han kör i halkan. På vägen upp till Sunne börjar det såklart regna också och är superhalt på vägarna. YES, VAD OTROLIGT KUL. Pappas förklaringar lugnar ner mig och vi kommer fram till Sunne, han släpper av mig och jag halkar och slår i knät och haltar in i till lokalen. Ännu fler tecken. KUL! Jag sätter mig ner och väntar på min instruktör. Nu ska vi inte ens prata om hur mycket nervositet jag har. Hon kommer dock och vi sätter oss i bilen. När vi har åkt iväg känner jag hur nervositet släpper lite och när jag har gjort backningen och hon säger "Det här gick ju bra" släpper allt. Då njuter jag istället av körningen och när vi har en liten liten bit kvar tar hon upp protokollet och börjar anteckna, då får jag tankar som "Nä? Nu har jag inte klarat det" 

När jag har parkerat färdigt och stängt av bilen, säger hon att jag idag kommer få godkänt på mitt förarprov och jag skriker lite halvt "MEN VA? SKÄMTAR DU?" och hon svarar mig helt seriös "Nej!" och säger att körningen gick hur bra som helst. När vi har pratat klart sätter jag mig i bilen hos pappa och säger till honom att jag klarade det. Han blir stolt och får tårar i ögonen. Jag ringer runt till människor och säger att jag klarade det. Jag är i extas. WOHOOO. 

Det är en konstig känsla just nu. Jag får alltså köra en bil helt själv utan någon handledare eller trafiklärare bredvid mig. Den känslan skrämmer mig samtidigt som den är helt underbar.  
För. Jag. Klarade. Det. JAAAAAAAAAAA!

Värmen är obeskrivlig

12:41:13 / 2012-09-05
Igår jobbade jag och fick tusen kramar av alla barn. Det är otroligt skönt att komma ut och få jobba med dem igen. Jag känner verkligen glädjen i mitt hjärta då barnen rusar fram för att få krama om mig, den kön som igår blev när jag kom dit. Just för att alla ville ha en kram. DEN NI.

"Hur länge sedan var det som du var här?" -Kille 7år.
"Kan du kittla mig?" -Tjej 7år.
"Den här tjejen, hon är så busig" -Tjej 7år.
 
När en förälder kommer och ska hämta sitt barn. Hon frågar sitt barn om hen haft en bra dag, varav barnet dröjer med svaret för att sedan säga, "JA, fast bara när Charlott kom hit" och ger mig den största kramen. 

Där får jag det svart på vitt att jag betydde så otroligt mycket för dessa barn och gör fortfarande. Skönt att veta.


Visst känns det fint att va vid liv, en dag till

18:08:46 / 2012-08-31
Det här med kokande vatten är inte att leka med, små barn. Jag fick visserligen lite vatten över två av mina fingrar men förbannat vad ont det gör. Jag sköljde under rinnande vatten i tio minuter, men det hjälpte inte. Mitt pekfinger är rött och gör jätteont.

SÅåååå ifall ni vill ha min adress och känner er manade att skicka krya på dig-blommor, kan ni alltid kommentera. Annars ha det fint i helgen och häll inte kokande vatten över er. Puss
 

kräftor, räkor och hus

18:17:09 / 2012-08-27

Jag och Carlsson tog bilen och drog iväg mot Gräsmark för en liten kräftskiva.

Först var det fint väder

Sedan började det såklart regna. För att sedan klarna upp igen.

Vi åkte förbi massa fina hus och jag skulle vilja bo i allihop.


Sedan var vi framme och denna utsikt hade vi.


Det blev kräftor, räkor och västerbottenpaj med kantarellfyllning.
Det var minsann en trevlig liten kräftskiva med fina vänner. 

Mina grannar lär aldrig glömma mig i alla fall.

21:51:25 / 2012-07-23
Idag när jag lagade mat gick mitt brandlarm. Det hade väl varit rätt okej ifall det bara hade larmat hos mig, men nu gör det inte det, utan det larmar även hos mina grannar. Nu var det dock bara en familj hemma och inte alla tre hushåll (tack och lov för det). Jag fick världens panik, för jag försökte få av det där j-la larmet men det gick inte, jag förstod ingenting.. När det dessutom tjöt hur högt som helst och ÖVERALLT, hos ALLA, gjorde mig bara ännu mer stressad.

Jag insåg tillslut att jag inte kommer förstå mig på det där larmet och gick då ner en trappa och såg att en av mina grannars dörr stod öppen. Jag plingade på och såg en man komma mot dörren, jag frågade försiktigt hur jag får av det här larmet och då svarade hans tjej som kom från källaren "Jag vet inte" helt desperat och jag förklarade att det var min matlagning som har fått igång det hela.. Där står jag i mitt "Nu kan du få mig så lätt"-linne, äckligt hår och försöker förstå mig på detta larm tillsammans med två av mina grannar som jag knappt sett innan. 

Jag har hört att det där med bra intryck första gången är viktigt. Jag känner väl kanske inte riktigt att jag gjorde det bästa.. Men hoppas dom gillar mig ändå, haha. 
 

Min mobil är i mobilhimlen.

18:41:20 / 2012-07-16
Idag gick min mobil sönder. J***A H*****E F*N. Så var det med det ja. Min fina mobil är poff, värdelös som ini tusan. Den fungerar visserligen, det går att svara i den men jag ser inte vem det är som ringer. Skärmen är kaputt. 

SÅÅÅ. Till saken nu då: Det går inte att nå mig just för tillfället, så döda mig inte för att jag inte
♦ svarar er på sms/telefonsamtal/mms eller
♦ gillar era bilder på Instagram, eller
♦ svarar er direkt på Facebook/Twitter.

♦ Och framförallt, bli inte alltför ledsna när ni nu måste vinna över mig på Wordfeud.
(Ni som startat spel med mig)

Jag älskar er!

16:34:22 / 2012-07-11
Fyra år har gått, till och med mer än fyra år och aj, vad satans ont det gör i mitt hjärta. Det gör så sinnessjukt jävla ont. 

I lördags kändes han så levande, så äckligt jävla levande. Det kändes verkligen som han var där i publiken med mig, att han bara stod lite längre bort, men att han ändå såg på Lars Winnerbäck med mig. Det kändes som att vi skulle ses snart och allt var sådär extremt verkligt. När jag kom hem i söndags bröt jag ihop och grät, grät, grät. Vem var jag nu, varför hade alla lämnat mig, när blev jag så ensam? 

I söndags åkte jag till pappa och när jag vaknade i måndags.. Då var det som att någon gav mig en käftsmäll. Ungefär som att "Hallå din idiot, vakna nu! Han kommer inte komma tillbaka" och mitt hål i hjärtat kändes större än störst. Pappa pratade med mig, Bettan pratade med mig, jag ringde Carlsson, jag umgicks med familjen Carlsson, smsade med Britta. Alla peppade och försökte.

Igår när jag väntade på att Arbetsförmedlingen skulle öppna sina dörrar, läste jag på Twitter där Jeaninne skriver "du är bäst <3" och hela mitt tomma hjärta kändes en aningen fyllt igen. När jag kom hem till Borgvik gick jag till familjen Carlsson (minus Carlsson dock) och ännu en gång kände jag att livet är ändå ganska fint. 

Jag vet att hur tom jag än kommer känna mig, så VET jag att med mina fina familjer (ja, familjen Carlsson ÄR inräknad i min familj) och med mina fina vänner kommer livet fungera ändå. Kanske ibland svårare, men det kommer fungera. Jag är oerhört tacksam. Tack till er alla! ♥


Jag gillar att dricka te, familjen, glo på film, gå på festivaler och konserter. Jag gillar att dricka drinken Grasshopper långt in på sena kvällarna med vännerna. Jag gillar att skratta, kramas och mysa med syskonbarnen. Jag gillar att äta Pitepalt och sushi. Jag gillar att spela TV-spel, lyssna på musik och att skriva. Jag gillar att minnas gamla minnen men framförallt gillar jag att skaffa nya minnen med mina nära och kära.